Ankisar
Idag när jag åkte hem från jobbet fick jag stanna utmed riksväg 41 (med hastighetsbegränsning 90km/h). Ni kan aldrig gissa varför! Bilarna bakom mig blev skit-irriterade, blinkade med helljusen och var allmänd stressiga...
Anledningen till att jag stannade var att en ankmamma och hennes små duniga bebisar gick över vägen. Så sjukt gulligt! Synd att jag inte hann få en bild, supersöta ankisar. Det är minsann inget man är med om varje dag.
xoxo
Sanzetth
Anledningen till att jag stannade var att en ankmamma och hennes små duniga bebisar gick över vägen. Så sjukt gulligt! Synd att jag inte hann få en bild, supersöta ankisar. Det är minsann inget man är med om varje dag.
xoxo
Sanzetth
Vemod (långt inlägg)
"Jag vill ha hela barnbidraget, Mamma!", "Mamma, kan jag få pengar till bio?", "Vi ska till Göteborg och shoppa, jag behöver 500 kronor". Så kunde jag låta när jag gick i nionde klass. Älskade Mami däremot tyckte att 'nu är det bra' och sade till mig att "Vill du ha pengar, så skaffa dig ett sommarjobb!". Jag svarade med att jag var för ung för att jobba och inga av mina vänner hade jobb. Vi "slog vad" om att jag skulle fixa ett sommarjobb, och guess what? Jag lyckades.
Som osäker liten 16-åring sommaren 2005 stapplade jag ut i arbetslivet. Sommarjobbade till att börja med, men fortsatte även när terminen i gymnasiet började, och jobbade då kvällar och helger. Det gick jättebra, jag tjänade mina egna pengar (hade dock betydligt mindre tid att spendera dem), lärde mig massa nya saker och mognade.
Det är nu 5 år sedan jag började jobba och än är jag kvar. Tog ungefär ett halvårs uppehåll och provade på annat. Bl.a. utbildade jag mig till croupier och jobbade inom casino. Kul, men efter ett tag flyttade jag tillbaka och fick jobbet tillbaka.
Nu går dessvärre företaget i graven för gott och det är med vemod vill jag lova. Jag är sista anställda kvar som jobbar sista veckan nästa vecka. Jag ska verkligen njuta av den grad jag kan. Jag har haft fantastiska arbetskollegor, en fin arbetsplats och ett kul jobb! Har sett många komma och gå, men ändå hållt fast och stannat kvar. Lärt mig sjukt mycket och haft skitkul.
Dock är man ju inte mer än människa och har klagat en hel del på vägen. "Man vet inte vad man har förrän man mister det", korrekt. Det känns otroligt tungt att inte längre ha jobbet att gå till och att företaget snart inte existerar mer. Om jag inte har helt fel har butiken funnits sen 50-talet, vilket är extremt länge.
Jag fick frågan om jag ville överta företaget, men tackade nej. Varför? Det är ju en jäkla ära. Men för att besvara så är det för att företaget nu i slutet inte gått speciellt bra, det behövdes drastiska förändringar, jag hade fått fortsätta pendla 6 mil om dagen och om jag skulle tröttna eller inte få fix på företaget hade jag fått stå med bankskulder där vi talar miljoner. That's why. Dock funderar jag fortfarande, men har ju som sagt bestämt mig.
Det är otroligt sorgligt att se butiken tömmas. Kunder som aldrig satt sin fot där förut passade på att fylla hela kundvagnar med saker för att vi säljer ut allt med 30% rabatt. Så nu passar det? Fy fan så sorgligt. Och flera gånger dagligen fick man höra hur "otroligt synd det är att vi lägger ned". Men det är ju för fasen ert fel? Kunde ni inte ha handlat lite mer hos oss istället för att gå raka vägen till konkurrenterna? Prismässigt skiljer det så himla lite om man tittar noga.
Well, sånt är livet. Jag får passa på att ta mig lite semester i den mån jag har råd "emellan jobben". Jag har nytt jobb på G, men har några veckor "ledigt" innan det kör igång. Att gå arbetslös skulle jag aldrig klara, workaholic som jag är. Älskar att jobba. Faktiskt så gör jag det. Jag tackar i 99% av fallen aldrig nej till extra arbetstillfällen.
Detta blev ett himla långt inlägg. Men jag kommer tacka mig själv för det när jag läser det igen om en längre tid. Återuppväcker minnen.
xoxo
Sanzetth
Som osäker liten 16-åring sommaren 2005 stapplade jag ut i arbetslivet. Sommarjobbade till att börja med, men fortsatte även när terminen i gymnasiet började, och jobbade då kvällar och helger. Det gick jättebra, jag tjänade mina egna pengar (hade dock betydligt mindre tid att spendera dem), lärde mig massa nya saker och mognade.
Det är nu 5 år sedan jag började jobba och än är jag kvar. Tog ungefär ett halvårs uppehåll och provade på annat. Bl.a. utbildade jag mig till croupier och jobbade inom casino. Kul, men efter ett tag flyttade jag tillbaka och fick jobbet tillbaka.
Nu går dessvärre företaget i graven för gott och det är med vemod vill jag lova. Jag är sista anställda kvar som jobbar sista veckan nästa vecka. Jag ska verkligen njuta av den grad jag kan. Jag har haft fantastiska arbetskollegor, en fin arbetsplats och ett kul jobb! Har sett många komma och gå, men ändå hållt fast och stannat kvar. Lärt mig sjukt mycket och haft skitkul.
Dock är man ju inte mer än människa och har klagat en hel del på vägen. "Man vet inte vad man har förrän man mister det", korrekt. Det känns otroligt tungt att inte längre ha jobbet att gå till och att företaget snart inte existerar mer. Om jag inte har helt fel har butiken funnits sen 50-talet, vilket är extremt länge.
Jag fick frågan om jag ville överta företaget, men tackade nej. Varför? Det är ju en jäkla ära. Men för att besvara så är det för att företaget nu i slutet inte gått speciellt bra, det behövdes drastiska förändringar, jag hade fått fortsätta pendla 6 mil om dagen och om jag skulle tröttna eller inte få fix på företaget hade jag fått stå med bankskulder där vi talar miljoner. That's why. Dock funderar jag fortfarande, men har ju som sagt bestämt mig.
Det är otroligt sorgligt att se butiken tömmas. Kunder som aldrig satt sin fot där förut passade på att fylla hela kundvagnar med saker för att vi säljer ut allt med 30% rabatt. Så nu passar det? Fy fan så sorgligt. Och flera gånger dagligen fick man höra hur "otroligt synd det är att vi lägger ned". Men det är ju för fasen ert fel? Kunde ni inte ha handlat lite mer hos oss istället för att gå raka vägen till konkurrenterna? Prismässigt skiljer det så himla lite om man tittar noga.
Well, sånt är livet. Jag får passa på att ta mig lite semester i den mån jag har råd "emellan jobben". Jag har nytt jobb på G, men har några veckor "ledigt" innan det kör igång. Att gå arbetslös skulle jag aldrig klara, workaholic som jag är. Älskar att jobba. Faktiskt så gör jag det. Jag tackar i 99% av fallen aldrig nej till extra arbetstillfällen.
Detta blev ett himla långt inlägg. Men jag kommer tacka mig själv för det när jag läser det igen om en längre tid. Återuppväcker minnen.
xoxo
Sanzetth
Spontanpromenad
Det blev en paus i mattepluggandet och en spontanpromenad med Madde till Ica Maxi för att köpa lite choklad (vi i ett nötskal?)...
På vägen dit gick vi förbi en byggnad som jag inte lagt märket till tidigare.
Jag: Madde, vad är det för en byggnad?
Madde: Immigrant-ins... Invandrarnas hus (läste hon på rutan).
Haha! Bildbevis:
De hade även utställningar med invandrare:
Madde köpte lösgodis...
...Och jag gick direkt mot chokladen. Kolla, vilket jäkla klipp! Jag som bara skulle köpa en råkade köpa två (kan inte förstå varför)^^
När vi kom hem åkte vi upp till 8:e våningen för att se om det fanns något soltak eller liknande som vi missat. Gjorde det tyvärr inte.
På vägen dit gick vi förbi en byggnad som jag inte lagt märket till tidigare.
Jag: Madde, vad är det för en byggnad?
Madde: Immigrant-ins... Invandrarnas hus (läste hon på rutan).
Haha! Bildbevis:
De hade även utställningar med invandrare:
Madde köpte lösgodis...
...Och jag gick direkt mot chokladen. Kolla, vilket jäkla klipp! Jag som bara skulle köpa en råkade köpa två (kan inte förstå varför)^^
När vi kom hem åkte vi upp till 8:e våningen för att se om det fanns något soltak eller liknande som vi missat. Gjorde det tyvärr inte.
Har ni sett döden? Om inte, här har vi den:
Mycket härligt (och varmt) ute, var gott med en promenix. Det är ju faktiskt nyttigt att vara ute och gå! (sen hur nyttig chokladen är kan ju diskuteras). Riktigt lyckad kväll måste jag säga. Behöver jag nämna att jag satt i mig en chokladkaka under loppet av en halvtimme? Inte det? Nähe, okej.
xoxo
Sanzetth
